Äntligen är jag medlem i litteraturens innegäng! Ja, så är det! Jag har läst två böcker som kanske är de bästa som någonsin skrivits i genren ”skräckromantik”. Den ena är Stevensons ”Dr Jekyll och Mr Hyde” och den andra är Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”. På något märkligt sätt påminner dessa två romaner mycket om varandra. Kanske har Ajvide Linqdqvist inspirerats av Stevenson

  Känslan av skräck       
Först och främst framkallar båda författarna en alldeles speciell känsla, en känsla av obehag och ja, skräck. Stevensons och Ajvide Lindqvists otroliga inlevelse gör att jag, som läsare inte vågar sova med böckerna i samma rum som jag själv sover i. Jag kan tillägga att detta inte är något nytt för mig. Med film har det varit så sen jag såg ”Exorcisten”. Men för första gången någonsin, hände samma sak med böcker. I somras gömde jag ”Låt den rätte komma in” i köket och under jullovet lade jag ”Dr Jekyll och Mr Hyde” i vardagsrummet.  
 

 Att fly det verkliga livet
I ”Dr Jekyll och Mr Hyde” möter jag en personlighetsförändring som får mig att tänka på mitt eget psyke. Jekyll blev tillslut beroende av att fly det verkliga livet. Tänk om det var möjligt i min värld, att byta skepnad och slippa stå för mina handlingar – vilken befrielse det skulle vara!
Jag kan också se ett spår av verkligehetsflykt hos Oskar i ”Låt den rätte komma in”, han som drömmer sig bort och hämnas på sina mobbare i drömmen.  

Mystiken
Eskapismen leder mig in på ordet mystik. Kan man genomgå en personlighetsförändring på riktigt? Som svar på sina böner kommer även en vampyr till Oskars hjälp, men vem kan förklara det? Mystik tar över när inga naturliga förklaringar finns. För vem kan förklara att ett elixir kan skapa en sådan personlighetsförändring som i ”Dr Jekyll och Mr Hyde”? Och vem kan förklara vampyrfenomenet i ”Låt den rätta komma in”. Mystiken uppträder i ”Dr Jekyll och Mr Hyde” såsom i ”Låt den rätte komma in”. 

 

Skräck
Skräck är för mig den värsta känslan som finns. Skräck för mig är något okontrollerbart. Som i ”Dr Jekyll och Mr Hyde”, där Mr Hyde är utom någon människas kontroll och i ”Låt den rätte komma in” där vampyren Eli gör som hon vill. Skräcken hos de andra karaktärerna i romanerna som inte kan försvara sig mot någon av dessa.
Förut var jag rädd för spindlar, ormar och hajar. Skräcken var ett ting. Nu har min skräck istället gestaltats av det okontrollerbara psyket.

Som medlem i litteraturens innegäng kan jag konstatera att Ajvide Lindqvist definitivt måste ha inspirerats av Stevenson. Alla dessa likheter med eskapismen och med mystiken. Och skräcken, den romantiska skräcken, den finns där nu som då.

 Nicole Hesselbrandt

 

 

 

 

 

 

 

 

ROMANTIKEN (1780-1840): mystik, känslor, fantasi och geni är det som kännetecknar romantiken och dessa egenskaper kan du dels finna i romaner skrivna under denna epok, som t.ex. ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde” av Robert Louis Stevenson, men även hitta tydliga romantiska influenser i moderna romaner och noveller som t.ex. ”Låt den rätte komma in” och ”Syns inte finns inte” av John Ajvide Lindqvist

Stevenson fokuserar i sin roman på det övernaturliga då Dr. Jekyll tar en drog som gör att han förvandlas till en individ, Mr. Hyde, med helt andra egenskaper skilda från de ursprungliga.

En förändring av personlighet är möjlig, även utan drogpåverkan, men att förändras helt till både utseende och personlighet kan vara ett överförtydligande av vanlig schizofreni. Det är dessa våldsamma överdrifter som är karakteristiskt för romantiken (Källan, Litteraturhistoria s.475) och som gör att typiska texter från romantiken gör sig bra bokform men lätt blir lite för överdrivna då de framställs på scen eller på filmduken.

Mystiken i romanen är tydlig och genom hela boken känns det som att det ligger någon slags dimma, vara sig den är på grund av Londonvädret eller om det är någon slags “drog-dimma”, dvs. när mysteriumet med Dr. Jekyll avslöjas alltmer, sida för sida. Stevenson bygger upp boken så att man i första halvan blir invävd i en rad mysteriska händelser, vilket gjorde att jag var tvungen att fortsätta läsa tills jag hade fått svar på mina frågor.

 

John Ajvide Lindqvist är ett tecken på att romantiken överlevde realismens genombrott. I sina romaner och noveller använder sig Ajvide Lindqvist av fantasin och känslor.

I romanen ”Låt den rätte komma in” Skriver Lindqvist om en ensam och olycklig pojke som blir vän med en vampyr. Författaren spelar verkligen på karaktärens känslor, pojken som känner sig så ensam och har så mycket känslor att han inte vet vart han ska ta vägen och vampyren som enligt omgivningen kallblodigt mördar offer efter offer, men egentligen avstår från att suga blod så länge att den knappt orkar leva längre. En vampyr med känslor? Finns det?

Som jag nämnde tidigare så blir romaner med romantiska inslag lätt överdrivna då de hamnar på filmduken. Som när jag t.ex. såg ”Låt den rätte komma in” är den så overklig att det bara blir fånigt. Med den teknik som finns och de filmer som skapas idag blir en svensk film om en vampyr och en liten pojke från Blackeberg ganska meningslös. Visst finns det andra filmer med övernaturliga väsen som t.ex. “Sagan om ringen“, men att jämföra en så storslagen Hollywoodfilm med en svensktillverkad film är näst intill omöjligt.

 

Även Lindqvists novell ”Syns inte finns inte” innehåller mycket av det övernaturliga och fantasin flödar! Om det är positivt eller om andra får ut något av att läsa den vet jag inte, jag vet bara att jag bara kände mig förvirrad och inte förstod meningen med novellen. Men även i novellen kan man se att huvudkaraktären lider av personlighetsförändringar och kanske till och med galenskap.

 

Jag kan känna igen mig i både Stevensons roman och Lindqvists novell men de är som sagt genomsyrade av romantikens influenser och överdrifter. Dessa överdrifter är ett förtydligande av vad vi ”normala” människor kan känna som humörsvängningar och att ändra åsikt.

Som i Stevensons roman; vi har ju alla goda och onda sidor, men genom drogen som tas av Dr. Jekyll förtydligas det genom en helförändring av både personlighet och utseende.

I Dr. Jekyll och Mr. Hyde beskrivs huvudpersonens vånda över och slitningar mellan sina båda jag personlighetsförändringen är uppenbar och allt konstateras av hans omgivning och vänner. I Lindqvists novell brottas Frank med sina egna fantasier. Han sitter i trädet och plågas av hettan och det verkar som att han är ett offer för sina egna fantasier mer än att han faktiskt upplever det han ser. I min analys av Stevensons roman (http://romanbloggen.se/?p=302) tog jag upp drogaspekten och att förändringen drevs fram av ett allt starkare beroende och inte av att själva drogen gav en fysisk förvandling. Lindqvists huvudperson verkar vara på gränsen till vansinne med upplevelser som skulle kunna vara hallucinationer från någon drog. Personen skulle helt enkelt kunna vara ett psykfall som vandrar fram och tillbaka mellan friskt och sjukt tillstånd på samma sätt som Dr. Jekyll går mellan sina personligheter.

 

Om jag då ska sammanfatta mina åsikter så anser jag att Stevenson på 1800-talet var väldigt fantasifull som lyckades utforma en sådan roman och som lyckades skriva den på det sättet att jag som 18-åring, 200 år senare finner den intressant!

Däremot är jag inte alls imponerad av Lindqvists sätt att skriva, för mig känns det mer som en rörig massa med ord och känslor. Jag kan förstå att hans skrivsätt blir hyllat av många, för han är begåvad, men enligt mig är han inte en av vår tids stora författare i Sverige.

Så kort sagt så tycker jag att författare influerade av romantiken hörde hemma och skrev bäst på 1800-talet!

 

Erika Molinder

Hej

Har ändrat er behörighet igen och om ni vill blogga om Ajvide i förhållande till er roman, så är det fritt fram. Jag tar med mig en novell till er så att ni har något kortare att förhålla er till…

Er krönika ska på ett personligt sätt belysa tesen om att Dr jekyll och Mr Hyde (+ romantiken) + Ajvide Lindqvist = sant

Ni får hyfsa till er tes själva med belys både argument för och mot likheter mellan er roman och Ajvides författarskap, novell, roman…

Krönikan ska publiceras som en statisk sida på er blogg.

Lycka till!/K

Hmmm

Min förhoppning är att ni sportar och in läser blogginlägg, men om ni nu mot förmodan sitter hemma och skulle längta efter er forna blogg så… förstår jag er. Det har varit ett rent nöje att läsa er blogg, era kommentarer och era inlägg om romanen. Ni är allt för snälla mot er gamla trötta fröken…

Om jag är Mr Hyde så är ni S2:s Mr Seek… tack för ett mycket underhållande och intressant romansnack.

Sporta på…./K

Nu är tiden kommen att ta farväl av denna blogg och av Dr Jekyll och Mr Hyde (i alla fall i bloggformat).

Jag kommer ihåg lektionen då vi fick reda på vilken roman vi skulle läsa. Jag hade aldrig tidigare hört talas om varken romanen eller författaren. Och nu sitter jag här, fullt kapabel till att rabbla alla karaktärers namn i sömnen.

Första gången jag läste boken blev jag extremt uttråkad, jag skippade till och med de sista 15 sidorna på grund av att jag tyckte att den var så tråkig. När vi sedan skulle sätta igång och blogga om romanen kände jag mig en aningens vilsen. Jag googlade lite på nätet men kom inte så långt. Det enda alternativet var att läsa romanen en gång till. Andra gången tyckte jag att den var så mycket bättre än gången tidigare. Jag förstod mer och jag tror att det var lättare att läsa då jag visste vad jag letade efter.

Jag måste faktiskt erkänna att jag uppskattar romaner mer och mer ju fler gånger jag läser dem. Till exempel så kan jag nämna romanen Mörkt Vatten skriven av Joyce Carol Oates som vi läste i ettan. Första gången jag läste den höll jag på att somna efter varje sida, och när jag läste den för kanske fjärde gången tyckte jag att den var riktigt bra. Jag lärde mig att läsa romanen från så många olika vinklar att jag kände att jag verkligen förstod författaren och vad hon ville förmedla. Jag kan medge att detsamma gällde med romanen Låt den rätte komma in skriven av John Ajvide Lindqvist. Så jag vill tacka dig Kristina Alexanderson för att du får mig att läsa böcker som jag vanligtvist skulle slängt iväg efter tio sidor. Du har fått mig att läsa böcker om och om igen så att jag verkligen förstår vad det är jag läser. Även om jag tycker att det är rätt så segt att läsa samma bok flera gånger på rad så uppskattar jag det så mycket efteråt. Min kunskap och allmänbildning ökar och jag blir stolt över mig själv för att jag tar mig över de höga trösklarna och fortsätter.

När vi började blogga här så satte jag upp mål som jag ville uppnå genom bloggandet. Mina mål var: ”att utveckla mitt skrivande och min kunskap om hur man läser, analyserar och diskuterar en roman”. Nu efteråt så kan jag tydligt säga att jag verkligen har lärt mig att läsa en roman och jag känner att jag har lättare och lättare att läsa mellan raderna och försöka sätta mig in i författarens tankebanor.  Jag har alltid tyckt att det är ganska svårt att analysera men även på denna punk känner jag att jag har utvecklats. När det kommer till att diskutera en roman så har jag tyckt att detta har varit mycket intressant. Vi är nu sex personer som har läst samma roman under samma tid och alla har skaffat olika uppfattningar. Jag tycker att vår diskussion här i bloggen har varit bra och alla verkar ha fått sin röst hörd och sina åsikter sagda.

Slutligen vill jag tacka för denna tid med er, mina kära bloggkamrater, och med romanbloggen.se. Jag måste erkänna att det faktiskt ha varit ganska skönt att kunna gå in på bloggen och lägga lite kommentarer här och där istället för att försöka nöta in hur man deriverar, vad metanol har för kokpunkt eller när man ska använda indirekt objekt istället för direkt objekt i franska.

Farväl romanbloggen, Dr Jekyll och Mr Hyde! Tack för denna tid!

Emelie Wenthzel

Sitter och kollar på TV och nu tänker även jag, att snart är vår tid över som romanbloggare. Det har varit ett roligt projekt, en rolig redovisningsform och jag är nästan övertygad om att denna grupp läst den bästa romanen!

En roman
Andreas titel på sitt sista inlägg innehöll ett frågetecken och ja, vår roman är faktiskt en roman.
Läs mer om vad en roman verkligen är, här!
Det beskrivs som en berättelse som innehåller kapitel – vilken “Dr Jekyll och Mr Hyde” gör. Det ska dessutom finnas en huvuddel som läses som underhållning.

Romanen är nog en detektivroman
“Dr Jekyll och Mr Hyde” kan likna en detektivroman, som Andreas säger och även en aningens form av dagboksroman då det är advokat Utterson som romanen skrivs utifrån. Men det skrivs inte på något “dagboksvis”. Denna roman har visat mig sambandet mellan två vänner och vad man gör när ens bäste vän försvinner från en. Det är då det är dags att ta reda på vad som har hänt, en början på ett detektivarbete.

Nu får även jag tacka för mig och hoppas att vi nått någon annan läsare än vår lilla grupp. Jag har iallafall lärt mig något nytt!

/ Nicole Hesselbrandt

Hej allihopa!

Sitter nu framför min dator och endast en och en halvtimme återstår tills bloggen stängs. Blandade känslor med att äntligen få lägga bloggandet bakom sig, men ändå lite tråkigt. För så många timmar man suttit och ägnat sig till denna blogg. Vill bara säga att jag tycker vi har åstadkommit ett otroligt bra samarbete! En blogg med många uppdateringar från allas sida. God fortsättning för denna kväll så hoppas jag på framtida roliga och annorlunda arbeten i kursen Svenska B.

Tack för mig! /Antonia Eriksson, stolt bloggare!

Och kom söndagen… I natt, klockan 00.00, natten mot måndag, stängs bloggen ner. Tråkigt att det inte går att blogga någe mer, med tanke på att jag inte känner mig riktigt klar. Men skönt också i samma veva då jag slipper stressa för det här också. Massa annat som tar upp min tid.

“Dr Jekyll och Mr Hyde är en roman”, sade min lärare Kristina. Varför?, frågar jag mig själv. Boken är en lite längreskönlitterär berättelse, indelad i kapitel med ett tema. Jag skulle vilja påstå att temat i ”Dr Jekyll och Mr Hyde” är Mr Uttersons jakt på att ta reda på vad som händer hans vänHenry Jekyll, och också doktorns vilja/beroende att uppträda i två olika skepelser; som Dr Jekyll och Mr Hyde. 

I denna roman stöter vi på flera personer där vi tar del av den psykologiska skildringen mellan dem och hos dem. Vi får ta del av Mr Uttersons oro för sin vän, som jag påvisat i ett citat, ur tidigare inlägg. Här är ett annat exempel som visar känslorna mellan två karaktärer;

Jekyll, jag har länge velat tala med dig om testamentet du anförtrott mig, började advokaten. Doktorn såg leende på honom. Stackars Utterson, sa han. Jag kan sannerligen inte begripa att det där testamentet vållar dig ett sådant bekymmer.” “Dr Jekyll och Mr Hyde” s.24, Robert Louis Stevenson.

Detta är lite av en detektivroman, såväl en dagboksroman då den blandar de två ämnena. Vi möter den onde Mr Hyde som begår illegala handlingar och det är lite av ett mysterium kring vem denna man är. Men vi får också ta del av de vardagliga förloppen i 1800-talets London.

Därmed sätter jag punkt för mitt bloggande. Jag känner att jag utvecklat min förmåga, att analysera en boks handling och uppbyggnad, mycket. Vilket jag uppskattar och hoppas få användning för i framtiden.

Väl mött!

Andreas Forsman
- f.d. romanbloggare

Jag skrev tidigare, 8/2, om att personlighetsförändringen kunde berott på drogmissbruk. Det som egentligen är intressant är personlighetsförändringen oavsett om den beror på missbruk, sjukdom, egen fri vilja eller något annat. Jag tror det är lika skrämmande för omgivningen att se någon i sin närhet förändras och att det i de flesta fall är till det sämre.

Andreas skrev i ett tidigare inlägg (http://romanbloggen.se/?p=281#comments) han tror att det finns människor som är helt goda och utan ondska. Naturligtvis kan en människa genomgå en personlighetsförändring utan att bli ond men kan samtidigt uppfattas av vissa som elak. Det elaka kan vara mindre eller större. Dr. Jekyll skriver i sin “fullständiga redogörelse för fallet” (sid. 80) att

Den onda sidan av min natur, vilken jag nu givit kroppslig form, var mindre kraftfull och sämre utvecklad än den goda sida som jag just kastat av mig.

Med det tror jag avses att trots att den onda delen är så liten växer den med tiden då dåliga gärningar inte går att ta tillbaka. Fler dåliga eller onda handlingar bara lagras på hög och man blir ondare och ondare tills det onda överväger och det goda suddas ut.

Hej!
Jag hade egentligen inte tänkt skriva så mycket mer på bloggen men så snubbla jag över en blogg på internet som visade sig innehålla något mycket, mycket intressant. Det bästa är att detta inlägg jag läste innehåller mycket jag själv tänkt på som jag inte fått ur mig på rätt sätt! Alla behöver ta en paus från fasaden och man blir ibland beroende av något när man är för nyfiken.

Läs det intressanta inlägget här!

Jag har också tänkt på det här med romanens titel. Den är faktiskt ganska intressant. “Dr Jekyll och Mr Hyde”. Redan innan man öppnar romanen möts man alltså av en “rangordning”. Att vara Doktor är högre klassificerat än att vara “Mister”. En man som benämns som “Doktor” är mer respekterad och av högre klass. En “Mister” är bara en helt vanlig man.

En Hyde är oftast en Jekyll
En annan sak jag kände igen från mina egna tankar var detta med att bakom en Hyde gömmer sig även en Jekyll.

“/../så att de i fortsättningen slutar att koncentrera sitt sökande efter en Hyde, när gärningsmannen ofta nog är en Jekyll.”
(Bloggaren)

Dessa tankar ser jag även hos Emelie och i hennes inlägg. Jag tror också att alla har en “Mr Hyde” inom sig, kanske blir våra personlighetsförändringar inte lika drastiska som hos Mr Hyde i romanen men jag tror definitivt att vi har två olika sidor, kanske fler, som visar sig när man inte riktigt vill kunna stå för sina handlingar. Man kan visa andra sidor hos sig själv när man tex. dricker alkohol och då brukar man kunna skylla på det och komma lindrigt undan.

/ Nicole

« Older entries