Doktor Jekyll och Mr Hyde och vår samtid

ROMANTIKEN (1780-1840): mystik, känslor, fantasi och geni är det som kännetecknar romantiken och dessa egenskaper kan du dels finna i romaner skrivna under denna epok, som t.ex. ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde” av Robert Louis Stevenson, men även hitta tydliga romantiska influenser i moderna romaner och noveller som t.ex. ”Låt den rätte komma in” och ”Syns inte finns inte” av John Ajvide Lindqvist. 

Stevenson fokuserar i sin roman på det övernaturliga då Dr. Jekyll tar en drog som gör att han förvandlas till en individ, Mr. Hyde, med helt andra egenskaper skilda från de ursprungliga.

En förändring av personlighet är möjlig, även utan drogpåverkan, men att förändras helt till både utseende och personlighet kan vara ett överförtydligande av vanlig schizofreni. Det är dessa våldsamma överdrifter som är karakteristiskt för romantiken (Källan, Litteraturhistoria s.475) och som gör att typiska texter från romantiken gör sig bra bokform men lätt blir lite för överdrivna då de framställs på scen eller på filmduken.

Mystiken i romanen är tydlig och genom hela boken känns det som att det ligger någon slags dimma, vara sig den är på grund av Londonvädret eller om det är någon slags “drog-dimma”, dvs. när mysteriumet med Dr. Jekyll avslöjas alltmer, sida för sida. Stevenson bygger upp boken så att man i första halvan blir invävd i en rad mysteriska händelser, vilket gjorde att jag var tvungen att fortsätta läsa tills jag hade fått svar på mina frågor.

John Ajvide Lindqvist är ett tecken på att romantiken överlevde realismens genombrott. I sina romaner och noveller använder sig Ajvide Lindqvist av fantasin och känslor.

I romanen ”Låt den rätte komma in” Skriver Lindqvist om en ensam och olycklig pojke som blir vän med en vampyr. Författaren spelar verkligen på karaktärens känslor, pojken som känner sig så ensam och har så mycket känslor att han inte vet vart han ska ta vägen och vampyren som enligt omgivningen kallblodigt mördar offer efter offer, men egentligen avstår från att suga blod så länge att den knappt orkar leva längre. En vampyr med känslor? Finns det?

Som jag nämnde tidigare så blir romaner med romantiska inslag lätt överdrivna då de hamnar på filmduken. Som när jag t.ex. såg ”Låt den rätte komma in” är den så overklig att det bara blir fånigt. Med den teknik som finns och de filmer som skapas idag blir en svensk film om en vampyr och en liten pojke från Blackeberg ganska meningslös. Visst finns det andra filmer med övernaturliga väsen som t.ex. “Sagan om ringen“, men att jämföra en så storslagen Hollywoodfilm med en svensktillverkad film är näst intill omöjligt.

Även Lindqvists novell ”Syns inte finns inte” innehåller mycket av det övernaturliga och fantasin flödar! Om det är positivt eller om andra får ut något av att läsa den vet jag inte, jag vet bara att jag bara kände mig förvirrad och inte förstod meningen med novellen. Men även i novellen kan man se att huvudkaraktären lider av personlighetsförändringar och kanske till och med galenskap.

Jag kan känna igen mig i både Stevensons roman och Lindqvists novell men de är som sagt genomsyrade av romantikens influenser och överdrifter. Dessa överdrifter är ett förtydligande av vad vi ”normala” människor kan känna som humörsvängningar och att ändra åsikt.

Som i Stevensons roman; vi har ju alla goda och onda sidor, men genom drogen som tas av Dr. Jekyll förtydligas det genom en helförändring av både personlighet och utseende.

I Dr. Jekyll och Mr. Hyde beskrivs huvudpersonens vånda över och slitningar mellan sina båda jag personlighetsförändringen är uppenbar och allt konstateras av hans omgivning och vänner. I Lindqvists novell brottas Frank med sina egna fantasier. Han sitter i trädet och plågas av hettan och det verkar som att han är ett offer för sina egna fantasier mer än att han faktiskt upplever det han ser. I min analys av Stevensons roman (http://romanbloggen.se/?p=302) tog jag upp drogaspekten och att förändringen drevs fram av ett allt starkare beroende och inte av att själva drogen gav en fysisk förvandling. Lindqvists huvudperson verkar vara på gränsen till vansinne med upplevelser som skulle kunna vara hallucinationer från någon drog. Personen skulle helt enkelt kunna vara ett psykfall som vandrar fram och tillbaka mellan friskt och sjukt tillstånd på samma sätt som Dr. Jekyll går mellan sina personligheter.

Om jag då ska sammanfatta mina åsikter så anser jag att Stevenson på 1800-talet var väldigt fantasifull som lyckades utforma en sådan roman och som lyckades skriva den på det sättet att jag som 18-åring, 200 år senare finner den intressant!

Däremot är jag inte alls imponerad av Lindqvists sätt att skriva, för mig känns det mer som en rörig massa med ord och känslor. Jag kan förstå att hans skrivsätt blir hyllat av många, för han är begåvad, men enligt mig är han inte en av vår tids stora författare i Sverige.

Så kort sagt så tycker jag att författare influerade av romantiken hörde hemma och skrev bäst på 1800-talet!

Erika Molinder